Mötet med Cervantes

Vi står alla tysta och förvirrade. Vi stirrar på mannen.
”Ursäkta?”
”Mitt namn är Cervantes. Sökte ni mig inte?” vänta här nu… Joel tänker snabbt.
”Herr Cervantes! Angenämt!” Joel gestikulerar vilt. ”Detta är mina medresenärer, Sara och Walid! Vi har kommit långväga norrifrån i hopp om att få möta er!” Tio kronor om jag någonsin säger de orden igen, tänker Joel för sig själv. Cervantes tittar förvirrat på de tre svenska turisterna.
”Så det är så man klär sig i norr? Hah! Ryktena var sanna.” fnyser Cervantes roat, och hans monstruösa kråskrage guppar i luften. ”Nåväl. Berätta för mig, mina vänner, varför jag har nöjet att få möta er.”
”Jo, ni förstår, vi har läst era böcker, och har länge velat fråga er hur det går med uppföljaren. Inte bara det; vi vill även ta tillfället i akt för att lära oss mer om den berömda man som skrivit en så vacker bok!”

Joel svamlar vidare en stund, och överöser Cervantes med skäl till att inte ropa på stadsvakten och kalla oss galna.

Walid avbryter samtalet.
”Herr Cervantes, jag har läst flera av dina verk, men på topplistan ligger helt klart Don Quijote! Jag undrar varför och när du började skriva den?
 ”Jo, det ska jag berätta för dig min vän,” svarar Cervantes, med ens medgörlig. ”År 1571 deltog jag som menig i slaget vid Lepanto. Kampen blev mycket tuff och lång. Osmanernas överbefälhavare stupade och osmanerna förlorade därmed sin stridsmoral och slaget förlorades. Jag skadade dessvärre min vänstra arm av ett muskötskott i slaget och tvingades amputera den. Jag kallas för "El Manco de Lepanto.”
””Den enarmade från Lepanto””, översätter Sara från Spanska.

”Jag tillbringade senare fem år i Algeriskt fängelse efter att jag tillfångatagits av algeriska pirater. Efter att min familj betalt en stor summa pengar frigavs jag. Jag var då arbetslös och mycket fattig. Att jag endast hade en arm underlättade inte situationen då ingen ville anställa mig. I brist på sysselsättning började jag skriva. Jag skrev om mitt liv och hur jag hade det. Det blev dock inget av de jag skrev.” säger Cervantes.

”Men berätta om varför du började skriva Don Quijote, säger Sara otålmodigt.
”Ja, just det. Don Quijote var det jag skulle berätta om. Den boken skrev jag bakom galler. Jag var vid den tiden djupt skuldsatt. Jag fick lite problem med myndigheterna och fängslades -97.”
”1597?” Frågar Joel.
”Ja, när annars?” muttrar Cervantes. ”Efter att jag frigetts publicerade jag Don Quijote. Visst blev den en succé?
 ”Men hur fick du inspiration till boken?” frågar Sara, något irriterad av historielektionen.

”Jag satt som sagt inne under perioder i mitt liv och började skriva för att fördriva tiden. Jag ville komma bort från verkligheten och kanske tjäna lite pengar på att skriva. Jag ville ge en tydlig bild av seder och det verkliga livet.

Jag skall inte ljuga – jag går in för driva med medeltidens gamla riddarsagor. Otroligt många människor är trötta på medeltidens mörker. Folk vill inte ha med medeltiden att göra, så jag tänkte, varför inte förgylla läsarnas vardag med humor?” Cervantes skrattar, som om han kommit att tänka på ett riktigt bra skämt han själv skrivit i sin egen bok.

Sara avbryter Cervantes med en fråga hon ställer på spanska, antagligen för att imponera på honom. ”Por qué crees qué el libro Don Quijote es tan popular?”
”Jag tror att det beror på stilen jag skriver med. Don Quijote är ju skriven på ett så kraftfullt sätt och med sådan humor att folk gillar den. Jag skrev bland annat om hur Don Quijote slåss mot väderkvarnar… och attacken mot en flock får. Sådan humor går hem idag.

Just nu skriver jag på den andra delen av Don Quijote. Helt ärligt tror jag inte den kommer bli lika populär som den första delen. Jag tror den är skriven på ett för seriöst sätt. I uppföljaren beter sig Don Quijote mer verklighetstroget och realistiskt.”

Cervantes fortsätter tala om sin bok, och återupprepar sig flera gånger. Boken är en parodi på sagorna folk läste på medeltiden, men bok nummer två är seriösare.

”Kan inte du läsa en bit för oss, snälla? ber Sara. Hon tar fram boken, Don Quijote, som hon – av en lycklig slump – läst på planet. Hon slår upp ett speciellt stycke.

”Jo men det skall jag allt förmå,” svarar Cervantes och börjar läsa högt. ””Vilka jättar?” frågade Sancho Panza.
”Dem du ser där borta,” svarade hans herre. ”De där med de långa armarna! En del mäter nog nära två leguas längd!”
”Ers nåd ser väl att det inte är jättar,” svarade Sancho, ”utan värderkvarnar. Det som ser ut som armar är vingarna. Det är vinden som svänger runt med dem och sätter igång kvarnstenen.”
”Det märks,” sade Don Quijote, ”att du inte har en aning om äventyr. Det är jättar, och om du är rädd, dra dig undan och läs dina böner. Jag, däremot, skall inlåta mig med dem i i en våldsam oh ojämn kamp.”” läser han med inlevelse. ”Om du lägger märke till den ironi jag lägger över Don Quijotes teorier så kan man uppleva en hel del komik i detta stycke. ”Jättarna” är nämligen väderkvarnar, som ni märkte. Jag försöker få Don Quijote att framstå som korkad genom hela historien. Vem tycker inte att det är kul att driva med en annans människas galna fantasier?” skrockar Cervantes.

”Varför driver du med de som läser riddarromaner?” Walid börjar känna lite obehag.
”Nuförtiden läser alla så många riddarromaner. Det är så fruktansvärt värdelöst! Ingen kommer på något nytt. Nej, jag vill istället narra riddarromanerna och kanske få folk att få upp ögonen för annan, mer nyskapande litteratur.”

”Hur skapar du din text så att den blir så intressant som den är?” fjäskar Sara som sitter och bläddrar igenom boken.
”Som ni hör använder jag mig av ganska enkla medel. Jag skriver enkla meningar som gör läsningen lätt. Man kan fokusera på det roliga, och inte på något pompöst språk. Miljöbeskrivningar är jag inte mycket för; de behövs inte alltid för att få fram berättelsen.”
”Ah, intressant.” svarar Joel.
”Tack, tack.” svarar Cervantes. ”Det var mycket trevligt att talas vid. Nu måste jag dock skynda mig hem. Det sägs att många andra skriver sina fortsättningar på min berättelse! Jag måste hinna klart först.” Cervantes bugar artigt, ler artigt, och försvinner plötsligt. Lika kvickt som han dök upp har han försvunnit. Vi står ensamma kvar på gatan. Ingen verkar bry sig om oss. Förvirrade letar vi efter någon stans att sitta.