Väderkvarnarna
Riddarromaner var livsluft för den utfattige adelsmannen Don Quijote av la Mancha. Dom gav hans fantasi vingar, han var övertygad om att allt i böckerna var sant och riktigt. och en dag bestämmer han sig- han ska bli en vandrande riddare, hjälpa de svaga, hämnas oförätter och skipa rättvisa var helst han drar fram. han sadlar sitt skratliga ök Rosinante, tar Sancho Panza till väpnare och kastar sig ut i världen.
Medan de så red och samtalade om framtiden, blev de varse trettio, fyrtio väderkvarnar, som stod på en slätt och så fort Don Quijote fick syn på dem, sa han till sin vapendragare,
- Lyckan är med oss, käre Sancho, ty där borta kan du se trettio eller fler av de förskräckligaste jättar som finns. jag ämnar ge mig i strid med dem, och med det byte jag erövrar från dem ska jag grundlägga vår kommande rikedom. Och märk väl att det är ett för himlen behagligt krig jag tänker företa, då jag befriar jorden från detta onda släkte!
- Men ers nåd, invänder Sancho Panza, jag ser inga jättar!
- Jo, det är dem du ser där borta, pekade Don Quijote. De har långa armar- ibland ända till två mil långa.
- Men ers nåd, invänder Sancho Panza, det där som syns där borta är ju inga jättar utan väderkvarnar, och när de rör armarna är det vinden som vrider runt med deras vingar och drar kvarnstenarna.
- Man kan lätt se, svarade Don Quijote, att du inte läst några riddarromaner-de där borta är jättar, och om du är rädd så dra dig undan och bed för din själ, medan jag ger mig in i denna vidunderliga och ojämna strid!
Och sedan han sagt detta gav han Rosinante sporrarna utan att lyssna till Sancho Panzas rop att det bara var väderkvarnar och inga jättar. Han ropade istället då kan nalkades kvarnarna, - Fly inte era fega stackare, det är ju bara en ensam riddare som anfaller!
Vinden blev nu starkare och de stora vingarna rörde sig fortare och då Don Quijote såg detta ropade han, - Även om ni har flera armar än jätten Briareus, så ska jag inte låta mig skrämmas!
Med dessa ord anbefallde han sig i sin Dulcineas beskydd och sprängde så med lyftad lans, betäckt med sin sköld, rakt mot den första väderkvarnen. Hans lans träffade en av vingarna som hade en sådan fart att den bröt sönder lansen i många bitar och kastade både ryttare och häst ett långt stycke utåt fältet.
Så fort hans åsna kunde springa skyndade Sancho Panza till sin herres undsättning och fann då han kom fram att Don Quijote knappast kunde röra sig efter det svåra fallet med Rosinate. - Må herren vara er nådig, utropade vapendragaren förskräckt, jag sa ju att er nåd skulle se sig för och att det bara var fråga om väderkvarnar!
- Tyst, min vän, svarade Don Quijote, krigslyckan är föränderlig och dessutom tror jag fullt och fast att det var trollkarlen Freston, han som stulit hela min bokkammare, som förvandlat jättarna till väderkvarnar för att beröva mig äran av att ha besegrat dem. Men till slut ska iallafall hans trollkonster inte kunna uträtta något mot mitt goda svärd!
- Ja, det give gud! utropade Sancho Panza och hjälpte sin herre att åter sitta upp på Rosinante, som också var alldelles ledbruten.
Under samtal om det inträffade följde de vägen till passet vid Lapize, eftersom Don Quijote påstod att de då inte kunde gå miste om många äventyr eftersom den vägen var mycket trafikerad. Han var dock mycket bekymrad över förlusten av sin lans, men berättade för Sancho Panza vad han läst i bökerna om denna sak,
- Det lär ha hänt att en spansk riddare som hene Vargas bröt sig en stark ekgren, när hans svärd gått sönder i en strid. Och med den grenen dödade han så många morer i ett fältslag att han fick tillnamnet "krossaren" som hans efterkommande ännu idag kallar sig. Jag tänker nu bryta mig en sådan gren av de första ek vi träffar på, och sedan ska jag utföra sp stora bedrifter med den att du ska skatta dig lycklig att få ha bevittnat dem.
- Ske himlens vilja, svarade Sancho Panza. Men var god och sitt lite rakare i sadeln, ty ni sitter snett och det antar jag beror på de skador ni fick i striden mot väderkvarnarna.
- Jo, så är det nog, svarade Don Quijote, men det anstår inte en vandrande riddare att klaga över sår, även om inälvorna rinner ut genom dem.
- Isåfall ska jag ingenting säga i fortsättningen, sa Sancho Panza, men för egen del, så jämrar jag mig för minsta obehag. Men om förbudet att klaga även gäller vapendragaren, så ska jag rätta mig därefter. Don Quijote skrattade åt Sanchos enfald och förklarade att denne gärna kunde få jämra sig så mycket han hade lust, ty något förbud mot detta hade han inte läst i riddarskapets stadgar.
Sancho menade att nu var det dags att äta middag, men på det svarade hans husbonde att han för sin del ännu inte hade någon matlust, men att Sancho kunde äta när han behagade. Med den tillåtelsen satte sin Sancho så bekvämt han kunde på sin åsna, tog fram vad som fanns i matväg ur sin kappsäck och tog då och då en klunk ur den stora vinflaskan som hängde vid sadelknappen, medan åsnan höll jämn lunk bakom Don Quijote och hans häst. Och sedan han förfriskat sig på det sättet, tycktes honom husbondens löften om guld och gröna skogar mindre viktiga, och han tyckte inte alls att det var mödosamt att ge sig ut på äventyr utan snarare ett stort nöje.
Ni har skrivit en enkel text, med endast den fakta som är relevant. Den är lätt att förstå. Cervantes verk är mer ironiskt och mindre seriöst än antikens verk. Tron spelar intel ika stor roll, utan man koncentrerar sig på att förlöjliga äldre litteratur. Cervantes verk är mycket mer politiskt och kritiskt. Man leker precis som i Antiken med kreativiteten..Vi saknade dock en sammanfattning!
SvaraRaderaHade varit bra om ni gjort det lite tydligare att detta inlägg var ett utdrag ur romanen, det var lite förvirrande i början.
SvaraRaderaPå något ställe skriver Cervantes om inälvor som rinner ut, man kan då dra en parallell till det sista stycket i den romantiska romanen ”Den unge Werthers lidanden” där Goethe tappar alla känslor och på samma sätt totalt ocensurerat beskriver en självmordsscen.
Men var är analysen av texten? Var den i mötet med författaren? Den märktes inte, kändes lite som om ni missade den…
En skillnad vi genast ser är att Cervantes skriver på ett mer lättsamt sätt, vilket gör hans text roligare att läsa. Dante håller sig det allvarliga och djupa, medan Cervantes håller sig till det enkla och underhållande.
SvaraRaderaEn likhet är att de bägge författarna ville förändra det samhälle som de då levde i. Dante försökte göra detta genom att skriva så att den stora massan skulle förstå hans budskap. Cervantes gjorde detta genom att driva med riddarkulturen och det sättet att leva på.
Vi tyckte att ni gjorde en bra blogg, som var lätt att följa med i. Ditresan var en rolig start och satte genast ett leende på läpparna som höll sig kvar genom hela texten!