Välkomstdrink

Flygpersonalen meddelar en viss försening men att vi snart skulle mötas av strålande sol och 25 grader i skuggan när vi kommer fram. Vi hade packat rubbet; solkräm, badbyxor och flip-flops. Vi sitter och kollar ner genom molnen och kan skymta de långa stränderna möta havet, så vi drömmer oss bort ett tag.

När vi landat och kliver ur planet möts vi av en våg av värme. När vi hämtat våra väskor följer vi reseledaren till den buss som ska ta oss in till Madrid. Vid bussen står två servitörer med brickorna fulla med paraplydrinkar. Vi tar varsitt glas, kollar upp mot solen en sista gång innan vi går in i bussen medan vi smuttar vidare på drinken.

Dörrarna gnisslar och glider igen.  Allteftersom busschauffören gasar, lutar vi oss tillbaks och känner världen snurra runt. Vad var det i de där glasen, egentligen? Vi vet inte riktigt, men starkt var det.

Joel lutar huvudet mot stolen, och sneglar ut genom rutan. Han pekar förvånat ut, och vi andra tittar ut. Vi ser inte motorvägen mot Madrid längre. Vi ser en folkmassa som lyssnar på en man i militäruniform som håller tal. … Francesko Franco? Vänta, va? Nu börjar vi verkligen undra vad vi hällt i oss. Vi gäspar, hickar till och ruskar om huvudet. Groggy som vi är kisar vi genom fönstret en gång till. Nu ser vi en kort man i vitblå militärrock tala med sin bror.

Vi stirrar på varandra – ja, vi ser faktiskt samma sak. Först Franco, nu bröderna Napoleon. Vad än det var i den där drinken, så var det starkt… men vi ser samma sak.

Bussen skumpar vidare, och just när vi alla håller på att somna, rycker bussen till. Dörrarna öppnas. Är vi inne i Madrid nu? Vi utbyter förvirrade blickar, men vi tror ändå att det är dags att gå av. Vi är alla åksjuka ändå, så hållplatsen kom lägligt.

”Plaza de España!” ropar busschauffören ut. Vi vältrar oss - mer eller mindre graciöst – av bussen, och rasar trötta ihop på en torgbänk. Vi hör inte bussen starta igen, men när vi vänder oss om ser vi en stor hästdragen vagn försvinna runt ett hörn.

Vi ser stora trähus. Arkitekturen ser ut att vara mycket gammal, men byggnaderna ser ändå ut att vara i nyskick. Vi vänder blicken åt andra hållet och får syn på något som liknar ett gammalt värdshus.

”Såhär ser inte torget ut”, säger Sara som håller upp ett foto av torget. Hon frågar en gatumusikant som spelar på något som ser ut att vara en liten gitarr var vi kan befinna oss. Vi flinar lite åt vad mannen har på sig. Han är klädd i långa stickade strumpbyxor och skor som liknar anknäbbar.

”Är mannen helt borta?” frågar Walid. ”Varför försöker han se gammaldags ut? Varför försöker alla här se gammaldags ut?” Saker står inte rätt till. Allt ser annorlunda ut.

Musikanten säger något på spanska som Walid och Joel inte begriper. Som tur är har Sara läst spanska, så hon tolkar. Enligt mannen befinner vi oss på Plaza de España.

”Aha, nu förstår jag vad det handlar om,” säger Joel. ”Vi befinner oss 400 år bakåt i tiden.”                     

Fortsättning följer....