Vem sa mitt namn?

Förvirrade fortsätter vi vandra planlöst på torget.

”Det borde finnas en staty här.” säger Joel och pekar på torgets mitt. ”En stor staty, med sockel och mindre statyer runt.”

”…på vem då?” frågar Walid. Joel rynkar pannan.

”Öh… Cervantes. Miguel de Cervantes, en renässansförfattare. Han skrev om en knäpp riddare som heter Don Quijote och–”

”Vänta nu.” säger Sara.

”Vadå?”

”Jag tror jag har läst en bit av den. Jo visst, jag läste ett utdrag ur Don Quijote på planet ner."

Sara berättade allt hon kom ihåg. Hon hade läst ett utdrag kallat ”väderkvarnen” där Don Quijote och hans väpnare Sancho Panza ger sig ut på äventyr och Don Quijote får för sig att anfalla en väderkvarn. Don Quijote har i sitt liv läst många riddarhistorier och lever ut sina fantasier i riktiga livet. Fast besluten om att väderkvarnarna är jättar rider han på sin häst rakt mot en av väderkvarnarna, anfaller och slungas iväg långt bort. Hans lans går i tusen bitar och han skadar sig ordentligt i fallet. Med hjälp av Sancho Panza sitter han upp på hästen igen. Som den tappra riddare som han anser sig själv vara rider han vidare trots de skador han fått.  Om och om igen refererar han till de riddarhistorier han läst och tar dessa fantasier på blodigt allvar.

”Jag läste hela boken om under andra året på gymnasiet, riktigt komisk bok faktiskt!”, säger Walid.

”Romanen handlar i stora drag om en fattig och tanig adelsman som bor tillsammans med sin hushållerska, dräng och systerdotter i en liten by i la Mancha.  På sin lediga tid älskar han att läsa riddaromaner. Han lever i sin egen värld full med riddare och äventyr. Don Quijote målar upp en fantasivärld framför sig och bestämmer sig för att själv också bli riddare. Tillsammans med sin häst Rosinante beger de sig ut i världen för att hjälpa nödställda mot förtryckare och onda trollkarlar. På sin färd får han även hjälp av den listiga bonden Sancho Panza som ställde upp bara för att Don Quijote lovat honom en ö om han blev hans väpnare.

Don Qijoute blev helt knäpp av alla riddarböcker. Han går runt och strider mot höga och långarmade jättar som i självafallet är väderkvarnar, precis som i det utdraget som du läste ur Sara.

Sancho Panza försöker få honom att inse att det faktiskt är väderkvarnar och att det är vinden som sätter igång vingarna.  Don Quijote som är så envis och bestämd tycker att Sancho Panza är feg som inte vågar inse sanningen. Han ber honom att dra sig undan.  Don Quijote ska minsann inlåta sig med jättarna i en våldsam och ojämn kamp.” berättar Walid inlevelsefullt.

”Juste ja,” säger Sara. ”Förlåt för att jag avbröt dig Joel. Vad sa du igen?”

”Jo, Cervantes! En spansk författare. Som sagt så skrev han böckerna om Don Quijote.”

”Böckerna?” frågar Sara.

”Ja, han skrev två delar. Han gjorde väldigt mycket mer än att skriva, Cervantes. Han var soldat – han slogs i Lepanto.”

”Lepanto?” frågar Walid.

”Ett stort sjöslag mellan ”Heliga Ligan” – en allians Spanien var med i – och Osmanska riket. Ligan vann.” Joel rycker på axlarna. ”Han kidnappades och var slavarbetare rätt länge, tills hans familj köpte honom fri. Det tog rätt lång tid att få ihop de pengarna, dock – han var en fattig läkarson.”

”Brukar inte läkare tjäna rätt mycket?”

”Jo, nu förtiden. Då tjänade han ganska lite. Därför hade Cervantes inte råd att betala en utbildning. Ändå skrev han det vi idag kallar för den ”första riktiga romanen.” Det lyckades en outbildad brottsling med. Helt dum var han ändå inte… Cervantes var inte bara soldat, slavarbetare och författare, han jobbade som kronofogde också. Ett tag jobbade han även med att se till att den berömda spanska flottan – armadan – fick mat levererad till sig.”

”Alltså, shit, varför vet du det? Varför vet du så mycket om just Cervantes av alla personer?” frågar Walid.

”Ja du…” svarar Joel, och vet inte riktigt vad han ska svara på det.  Gruppens diskussion avbryts ganska snabbt av en ny röst.

”Sa någon mitt namn? Hallå?” en man med blont skägg och kråskrage kommer fram till oss. ”Ville ni mig något?”

”Förlåt, vem är du?” frågar Sara. Mannen rättar indignerat till rocken och fnyser förnämt innan han svarar oss.

”Mitt namn är Miguel de Cervantes Saavedra, och ni…? Vill ni mig något?”

Välkomstdrink

Flygpersonalen meddelar en viss försening men att vi snart skulle mötas av strålande sol och 25 grader i skuggan när vi kommer fram. Vi hade packat rubbet; solkräm, badbyxor och flip-flops. Vi sitter och kollar ner genom molnen och kan skymta de långa stränderna möta havet, så vi drömmer oss bort ett tag.

När vi landat och kliver ur planet möts vi av en våg av värme. När vi hämtat våra väskor följer vi reseledaren till den buss som ska ta oss in till Madrid. Vid bussen står två servitörer med brickorna fulla med paraplydrinkar. Vi tar varsitt glas, kollar upp mot solen en sista gång innan vi går in i bussen medan vi smuttar vidare på drinken.

Dörrarna gnisslar och glider igen.  Allteftersom busschauffören gasar, lutar vi oss tillbaks och känner världen snurra runt. Vad var det i de där glasen, egentligen? Vi vet inte riktigt, men starkt var det.

Joel lutar huvudet mot stolen, och sneglar ut genom rutan. Han pekar förvånat ut, och vi andra tittar ut. Vi ser inte motorvägen mot Madrid längre. Vi ser en folkmassa som lyssnar på en man i militäruniform som håller tal. … Francesko Franco? Vänta, va? Nu börjar vi verkligen undra vad vi hällt i oss. Vi gäspar, hickar till och ruskar om huvudet. Groggy som vi är kisar vi genom fönstret en gång till. Nu ser vi en kort man i vitblå militärrock tala med sin bror.

Vi stirrar på varandra – ja, vi ser faktiskt samma sak. Först Franco, nu bröderna Napoleon. Vad än det var i den där drinken, så var det starkt… men vi ser samma sak.

Bussen skumpar vidare, och just när vi alla håller på att somna, rycker bussen till. Dörrarna öppnas. Är vi inne i Madrid nu? Vi utbyter förvirrade blickar, men vi tror ändå att det är dags att gå av. Vi är alla åksjuka ändå, så hållplatsen kom lägligt.

”Plaza de España!” ropar busschauffören ut. Vi vältrar oss - mer eller mindre graciöst – av bussen, och rasar trötta ihop på en torgbänk. Vi hör inte bussen starta igen, men när vi vänder oss om ser vi en stor hästdragen vagn försvinna runt ett hörn.

Vi ser stora trähus. Arkitekturen ser ut att vara mycket gammal, men byggnaderna ser ändå ut att vara i nyskick. Vi vänder blicken åt andra hållet och får syn på något som liknar ett gammalt värdshus.

”Såhär ser inte torget ut”, säger Sara som håller upp ett foto av torget. Hon frågar en gatumusikant som spelar på något som ser ut att vara en liten gitarr var vi kan befinna oss. Vi flinar lite åt vad mannen har på sig. Han är klädd i långa stickade strumpbyxor och skor som liknar anknäbbar.

”Är mannen helt borta?” frågar Walid. ”Varför försöker han se gammaldags ut? Varför försöker alla här se gammaldags ut?” Saker står inte rätt till. Allt ser annorlunda ut.

Musikanten säger något på spanska som Walid och Joel inte begriper. Som tur är har Sara läst spanska, så hon tolkar. Enligt mannen befinner vi oss på Plaza de España.

”Aha, nu förstår jag vad det handlar om,” säger Joel. ”Vi befinner oss 400 år bakåt i tiden.”                     

Fortsättning följer....