Baksmälla

Senare, på hotellet, när huvudvärken släppt, diskuterade vi vad som hänt. Av någon anledning frågade vi oss aldrig varför vi genomlidit samma hallucination. Vi googlade upp vad vi lärt oss, och det stämde. Cervantes var mycket riktigt en veteran från Lepanto som slavarbetade och satt i fängelse innan han skrev sin berömda bok, Don Quijote. Mycket riktigt var Don Quijote en parodisk replik till den gångna medeltidens uttjatade riddarsagor, en bok som drev hejdlöst med den förlegade synen på ridderskapet och höviska hjältedåd. Det var den ”första riktiga romanen” enligt många litteraturhistoriker – en bok som kom att bli en av dåtidens största litterära trendsättare, om inte den största. Cervantes stod mycket riktigt staty torget där vi mött honom. Om vi nu bortser från att vi alla verkar ha genomlidit en gemensam syratripp, så verkar allting stämma överens med verkligheten. Om vi bortser från det.

Don Quijote

Väderkvarnarna
Riddarromaner var livsluft för den utfattige adelsmannen Don Quijote av  la Mancha. Dom gav hans fantasi vingar, han var övertygad om att allt i böckerna var sant och riktigt. och en dag bestämmer han sig- han ska bli en vandrande riddare, hjälpa de svaga, hämnas oförätter och skipa rättvisa var helst han drar fram. han sadlar sitt skratliga ök Rosinante, tar Sancho Panza till väpnare och kastar sig ut i världen.

Medan de så red och samtalade om framtiden, blev de varse trettio, fyrtio väderkvarnar, som stod på en slätt och så fort Don Quijote fick syn på dem, sa han till sin vapendragare,
- Lyckan är med oss, käre Sancho, ty där borta kan du se trettio eller fler av de förskräckligaste jättar som finns. jag ämnar ge mig i strid med dem, och med det byte jag erövrar från dem ska jag grundlägga vår kommande rikedom. Och märk väl att det är ett för himlen behagligt krig jag tänker företa, då jag befriar jorden från detta onda släkte!

- Men ers nåd, invänder Sancho Panza, jag ser inga jättar!
- Jo, det är dem du ser där borta, pekade Don Quijote. De har långa armar- ibland ända till två mil långa.
- Men ers nåd, invänder Sancho Panza, det där som syns där borta är ju inga jättar utan väderkvarnar, och när de rör armarna är det vinden som vrider runt med deras vingar och drar kvarnstenarna.
- Man kan lätt se, svarade Don Quijote, att du inte läst några riddarromaner-de där borta är jättar, och om du är rädd så dra dig undan och bed för din själ, medan jag ger mig in i denna vidunderliga och ojämna strid!

Och sedan han sagt detta gav han Rosinante sporrarna utan att lyssna till Sancho Panzas rop att det bara var väderkvarnar och inga jättar. Han ropade istället då kan nalkades kvarnarna, - Fly inte era fega stackare, det är ju bara en ensam riddare som anfaller!

Vinden blev nu starkare och de stora vingarna rörde sig fortare och då Don Quijote såg detta ropade han, - Även om ni har flera armar än jätten Briareus, så ska jag inte låta mig skrämmas!

Med dessa ord anbefallde han sig i sin Dulcineas beskydd och sprängde så med lyftad lans, betäckt med sin sköld, rakt mot den första väderkvarnen. Hans lans träffade en av vingarna som hade en sådan fart att den bröt sönder lansen i många bitar och kastade både ryttare och häst ett långt stycke utåt fältet.

Så fort hans åsna kunde springa skyndade Sancho Panza till sin herres undsättning och fann då han kom fram att Don Quijote knappast kunde röra sig efter det svåra fallet med Rosinate. - Må herren vara er nådig, utropade vapendragaren förskräckt, jag sa ju att er nåd skulle se sig för och att det bara var fråga om väderkvarnar!

- Tyst, min vän, svarade Don Quijote, krigslyckan är föränderlig och dessutom tror jag fullt och fast att det var trollkarlen Freston, han som stulit hela min bokkammare, som förvandlat jättarna till väderkvarnar för att beröva mig äran av att ha besegrat dem. Men till slut ska iallafall hans trollkonster inte kunna uträtta något mot mitt goda svärd!

- Ja, det give gud! utropade Sancho Panza och hjälpte sin herre att åter sitta upp på Rosinante, som också var alldelles  ledbruten.

Under samtal om det inträffade följde de vägen till passet vid Lapize, eftersom Don Quijote påstod att de då inte kunde gå miste om många äventyr eftersom den vägen var mycket trafikerad. Han var dock mycket bekymrad över förlusten av sin lans, men berättade för Sancho Panza vad han läst i bökerna om denna sak,
- Det lär ha hänt att en spansk riddare som hene Vargas bröt sig en stark ekgren, när hans svärd gått sönder i en strid. Och med den grenen dödade han så många morer i ett fältslag att han fick tillnamnet "krossaren" som hans efterkommande ännu idag kallar sig. Jag tänker nu bryta mig en sådan gren av de första ek vi träffar på, och sedan ska jag utföra sp stora bedrifter med den att du ska skatta dig lycklig att få ha bevittnat dem.
- Ske himlens vilja, svarade Sancho Panza. Men var god och sitt lite rakare i sadeln, ty ni sitter snett och det antar jag beror på de skador ni fick i striden mot väderkvarnarna.

- Jo, så är det nog, svarade Don Quijote, men det anstår inte en vandrande riddare att klaga över sår, även om inälvorna rinner ut genom dem.

- Isåfall ska jag ingenting säga i fortsättningen, sa Sancho Panza, men för egen del, så jämrar jag mig för minsta obehag. Men om förbudet att klaga även gäller vapendragaren, så ska jag rätta mig därefter. Don Quijote skrattade åt Sanchos enfald och förklarade att denne gärna kunde få jämra sig så mycket han hade lust, ty något förbud mot detta  hade han inte läst i riddarskapets stadgar.
Sancho menade att nu var det dags att äta middag, men på det svarade hans husbonde att han för sin del ännu inte hade någon matlust, men att Sancho kunde äta när han behagade. Med den tillåtelsen satte sin Sancho så bekvämt han kunde på sin åsna, tog fram vad som fanns i matväg ur sin kappsäck och tog då och då en klunk ur den stora vinflaskan som hängde vid sadelknappen, medan åsnan höll jämn lunk bakom Don Quijote och hans häst. Och sedan han förfriskat sig på det sättet, tycktes honom husbondens löften om guld och gröna skogar mindre viktiga, och han tyckte inte alls att det var mödosamt att ge sig ut på äventyr utan snarare ett stort nöje.

Mötet med Cervantes

Vi står alla tysta och förvirrade. Vi stirrar på mannen.
”Ursäkta?”
”Mitt namn är Cervantes. Sökte ni mig inte?” vänta här nu… Joel tänker snabbt.
”Herr Cervantes! Angenämt!” Joel gestikulerar vilt. ”Detta är mina medresenärer, Sara och Walid! Vi har kommit långväga norrifrån i hopp om att få möta er!” Tio kronor om jag någonsin säger de orden igen, tänker Joel för sig själv. Cervantes tittar förvirrat på de tre svenska turisterna.
”Så det är så man klär sig i norr? Hah! Ryktena var sanna.” fnyser Cervantes roat, och hans monstruösa kråskrage guppar i luften. ”Nåväl. Berätta för mig, mina vänner, varför jag har nöjet att få möta er.”
”Jo, ni förstår, vi har läst era böcker, och har länge velat fråga er hur det går med uppföljaren. Inte bara det; vi vill även ta tillfället i akt för att lära oss mer om den berömda man som skrivit en så vacker bok!”

Joel svamlar vidare en stund, och överöser Cervantes med skäl till att inte ropa på stadsvakten och kalla oss galna.

Walid avbryter samtalet.
”Herr Cervantes, jag har läst flera av dina verk, men på topplistan ligger helt klart Don Quijote! Jag undrar varför och när du började skriva den?
 ”Jo, det ska jag berätta för dig min vän,” svarar Cervantes, med ens medgörlig. ”År 1571 deltog jag som menig i slaget vid Lepanto. Kampen blev mycket tuff och lång. Osmanernas överbefälhavare stupade och osmanerna förlorade därmed sin stridsmoral och slaget förlorades. Jag skadade dessvärre min vänstra arm av ett muskötskott i slaget och tvingades amputera den. Jag kallas för "El Manco de Lepanto.”
””Den enarmade från Lepanto””, översätter Sara från Spanska.

”Jag tillbringade senare fem år i Algeriskt fängelse efter att jag tillfångatagits av algeriska pirater. Efter att min familj betalt en stor summa pengar frigavs jag. Jag var då arbetslös och mycket fattig. Att jag endast hade en arm underlättade inte situationen då ingen ville anställa mig. I brist på sysselsättning började jag skriva. Jag skrev om mitt liv och hur jag hade det. Det blev dock inget av de jag skrev.” säger Cervantes.

”Men berätta om varför du började skriva Don Quijote, säger Sara otålmodigt.
”Ja, just det. Don Quijote var det jag skulle berätta om. Den boken skrev jag bakom galler. Jag var vid den tiden djupt skuldsatt. Jag fick lite problem med myndigheterna och fängslades -97.”
”1597?” Frågar Joel.
”Ja, när annars?” muttrar Cervantes. ”Efter att jag frigetts publicerade jag Don Quijote. Visst blev den en succé?
 ”Men hur fick du inspiration till boken?” frågar Sara, något irriterad av historielektionen.

”Jag satt som sagt inne under perioder i mitt liv och började skriva för att fördriva tiden. Jag ville komma bort från verkligheten och kanske tjäna lite pengar på att skriva. Jag ville ge en tydlig bild av seder och det verkliga livet.

Jag skall inte ljuga – jag går in för driva med medeltidens gamla riddarsagor. Otroligt många människor är trötta på medeltidens mörker. Folk vill inte ha med medeltiden att göra, så jag tänkte, varför inte förgylla läsarnas vardag med humor?” Cervantes skrattar, som om han kommit att tänka på ett riktigt bra skämt han själv skrivit i sin egen bok.

Sara avbryter Cervantes med en fråga hon ställer på spanska, antagligen för att imponera på honom. ”Por qué crees qué el libro Don Quijote es tan popular?”
”Jag tror att det beror på stilen jag skriver med. Don Quijote är ju skriven på ett så kraftfullt sätt och med sådan humor att folk gillar den. Jag skrev bland annat om hur Don Quijote slåss mot väderkvarnar… och attacken mot en flock får. Sådan humor går hem idag.

Just nu skriver jag på den andra delen av Don Quijote. Helt ärligt tror jag inte den kommer bli lika populär som den första delen. Jag tror den är skriven på ett för seriöst sätt. I uppföljaren beter sig Don Quijote mer verklighetstroget och realistiskt.”

Cervantes fortsätter tala om sin bok, och återupprepar sig flera gånger. Boken är en parodi på sagorna folk läste på medeltiden, men bok nummer två är seriösare.

”Kan inte du läsa en bit för oss, snälla? ber Sara. Hon tar fram boken, Don Quijote, som hon – av en lycklig slump – läst på planet. Hon slår upp ett speciellt stycke.

”Jo men det skall jag allt förmå,” svarar Cervantes och börjar läsa högt. ””Vilka jättar?” frågade Sancho Panza.
”Dem du ser där borta,” svarade hans herre. ”De där med de långa armarna! En del mäter nog nära två leguas längd!”
”Ers nåd ser väl att det inte är jättar,” svarade Sancho, ”utan värderkvarnar. Det som ser ut som armar är vingarna. Det är vinden som svänger runt med dem och sätter igång kvarnstenen.”
”Det märks,” sade Don Quijote, ”att du inte har en aning om äventyr. Det är jättar, och om du är rädd, dra dig undan och läs dina böner. Jag, däremot, skall inlåta mig med dem i i en våldsam oh ojämn kamp.”” läser han med inlevelse. ”Om du lägger märke till den ironi jag lägger över Don Quijotes teorier så kan man uppleva en hel del komik i detta stycke. ”Jättarna” är nämligen väderkvarnar, som ni märkte. Jag försöker få Don Quijote att framstå som korkad genom hela historien. Vem tycker inte att det är kul att driva med en annans människas galna fantasier?” skrockar Cervantes.

”Varför driver du med de som läser riddarromaner?” Walid börjar känna lite obehag.
”Nuförtiden läser alla så många riddarromaner. Det är så fruktansvärt värdelöst! Ingen kommer på något nytt. Nej, jag vill istället narra riddarromanerna och kanske få folk att få upp ögonen för annan, mer nyskapande litteratur.”

”Hur skapar du din text så att den blir så intressant som den är?” fjäskar Sara som sitter och bläddrar igenom boken.
”Som ni hör använder jag mig av ganska enkla medel. Jag skriver enkla meningar som gör läsningen lätt. Man kan fokusera på det roliga, och inte på något pompöst språk. Miljöbeskrivningar är jag inte mycket för; de behövs inte alltid för att få fram berättelsen.”
”Ah, intressant.” svarar Joel.
”Tack, tack.” svarar Cervantes. ”Det var mycket trevligt att talas vid. Nu måste jag dock skynda mig hem. Det sägs att många andra skriver sina fortsättningar på min berättelse! Jag måste hinna klart först.” Cervantes bugar artigt, ler artigt, och försvinner plötsligt. Lika kvickt som han dök upp har han försvunnit. Vi står ensamma kvar på gatan. Ingen verkar bry sig om oss. Förvirrade letar vi efter någon stans att sitta.